– Jag vill beställa en Linjett 34, men den måste vara klar innan alfåglarna drar i april.

Den beställningen i september förra året var lite ovanlig, men det som verkligen väckte uppseende och gjorde beställningen unik, var något annat. Beställaren, Anders Parrow skulle nämligen snart fylla 89 år.

Det började redan i åttaårsåldern med en Kalmarsundseka, där han fick delar till skänks och hjälp att få allt på plats. Sedan har det bara fortsatt. Han var med i båda seglarklubbarna i Kalmar och det blev mycket kappsegling under gymnasietiden. Lite ovanligt för den tiden var att kappseglingen i Kalmar var något som dominerades av grabbar som jobbade, inte av skolungdomar.

Medan unge Anders ville bli pilot föreslog föräldrarna läkare. När Anders själv efter militärtjänsten på Ljungbyhed, kom till insikt om att varannan kamrat och kollega omkom, blev det läkarstudier.

Förste bojliggaren i Gräddöviken

Hustru och barn ställde krav på lite mer utrymme ombord. Så efter en Blekingeeka och en Herlinkryssare blev det ”Gullkrona”, en Östersjö 10, ketchriggad. En av Anders Parrows patienter hette lämpligt nog Axel Eriksson och hade varv på Gräddö. I viken blev hans båt den första bojliggaren och det dröjde en del år innan han fick sällskap. Men 70-talet var en omväxlande tid för de mindre varven så när Gräddö gick i konkurs dök han upp på Rosättra. Fritjof Gustavsson tyckte dock att en nästan 15 ton tung båt var lite för stor, men såg säkert också affärsmöjligheten och sa ja.

Och på den vägen är det fortfarande efter mer än 40 år. Anders blev en nära och kär vän i de gustavssonska familjerna.

En HR 41 blev nästa båt. Ingen snabbseglare, men trygg och bekväm när Janne Gustavsson rättat till det som Anders ville ändra på.

Och så blev det en Linjett

– Vi hade väl pratat om en mer lätthanterlig båt som kunde ersätta 41:an, men det blev väl inget riktigt beslut, funderar Anders över hur det gick till när han blev med en Linjett  35.

Men Mats Gustavsson kände sin seglare. När Anders Parrow återvände till hösten hade Mats både sålt hans båt och börjat bygga på 35:an.

– Det har jag aldrig ångrat. I Rosättra bygger seglare båtar till seglare. bättre än 35:an finns inte.

Barnen som nu var stora träffade alla ickeseglare och sedan dröjde det ett tag innan Anders fick sällskap ombord igen. Nu var det barnbarnen som mönstrade på till ömsesidig glädje.

Så enligt alla begrepp och uppfattningar borde han för länge sedan ha avslutat ett livslångt seglande och hans Linjett 35 borde varit hans sista båt. I stället gör han tvärtom.

– Det är klart att de blev lite förvånade på Rosättravarvet, men jag har tänkt mycket på det här det senaste året. Jag orkar ju inte som förr och jag seglar också för det mesta ensam.

– Att någon kanske tyckte jag var lite galen bekymrade mig inte, men bara tanken på att vara båtlös var svår att acceptera. Därför behövde jag en båt som var lite enklare att segla. Att snöpa min fantastiska Linjett 35 var inte att tänka på.

Då blir jag lycklig

– Vad gör pengar för nytta på banken? Bara det att kunna tänka på båten varje dag gör mig lycklig. Så egentligen var det ett lätt val, säger Anders Parrow, som precis kommit hem från sin premiärtur till alfåglarna.

Men för Rosättra blev det inte lika lätt. För att tillfredsställa beställarens väldigt precisa önskemål fick man göra en hel del modifieringar. Konstruktören Mats Gustavsson, som känt Anders Parrow både som kund och vän i mer än 40 år, tänkte till.

– Akterrundan försvinner ju i rullstoren och den minskade segelytan ville inte Anders acceptera, berättar Mats Gustavsson, som föreslog förlängning av både mast och bom för att kompensera.

­Och Anders Parrow kunde följa arbetet på plats. Minst en gång i veckan körde han ner från hemmet i Uppsala till ostkustvarvet utanför Norrtälje för att se sin nya båt växa fram. Nu skulle över 80 års seglande och båtägande omsättas i praktisk handling.

Enorm utveckling

– Eftersom jag haft samma båt de senaste 20 åren hade jag ju också missat den snabba utvecklingen i branschen, men jag är imponerad av hur man kan kombinera bekvämlighet med snabbhet, säger Anders Parrow som redan bestämt seglingsveckor med barnbarnen.

– Det tar ju bara några dygn upp till Luleå. Sedan kan man ta det lugnt på nervägen, säger Anders Parrow som numera tillbringar mer tid mellan Arholma och Landsort än ute till havs.

Och på Rosättra hör man nu 70-åringarna fundera på att lägga till några år på sitt seglande. Parroweffekten har slagit till.

Text: C-H Segerfeldt